from minamiasagaya to everywhere

Okamoto Taro Plus Aqui Uzumaki

Konst som blandar för mycket färger brukar vanligtvis inte ge mig något speciellt. Likaså har konst med anknytning till Afrika aldrig intresserat mig nämnvärt. Men idag tog min kompis Miwa med mig till den sedan 8 år bortgångne japanske multikonstären Okamoto Taros museum i Kawasaki, en 20 minuters tågfärd med Odakyu-linjen från Shinjuku.

Okamoto, främst känd för sitt "Tower Of The Sun" vilket han uppförde till Osakas världsutställning 1970, skolades delvis i Paris under mellankrigstiden och återvände till Japan först när tyskarna närmade sig den franska huvudstaden 1940. Besöker man museet som uppförts i hans namn i hemstaden Kawasaki får man snabbt intrycket att Okamoto måste ha varit en riktigt festlig kille. Förutom att ta en närmare titt på hans färgglada och lättillgängliga målningar får man provsitta ett gäng olika stolar som han designade. Av minst sagt varierande kvalitet vad gäller sittkomforten. På golvet intill stolarna står "Please sit gently" att läsas, och det är inte enbart för att stolarna möjligen är lite ömtåliga. Det har nog snarare mest att göra med att vissa av stolarna allt annat är anpassade för människokroppen att sitta på. På några pallar sticker saker ut på lite konstiga ställen, och ett par fåtöljer i hård plast är formade som stora människohänder. De är betydligt behagligare att beskåda än att besitta.

Okamoto kan inte beskyllas för att ha varit en introvert konstnär. Han ville få ut sin konst till fler än de som själva valde att gå och se den på gallerier och museer och tog sig således ofta ut i folkvimlet och målade saker live inför publik. Han skrev också mängder av böcker i vilka han behandlade det annars ganska tunga konstbegreppet med ett språk ämnat för vem som helst att förstå.

Utöver Okamotos permanenta utställning, visades även en tillfällig med temat "Street Art In Africa". Med förväntingarna på plus minus noll möts vi av ölflaske-, bläckfisk-, och bilformade träkistor(helt enkelt tillverkade för att man ska begravas i något man gillade medan man var i livet), Tintin-träfigurer samt exakta kopior av i Elfebenskusten existerande frisörsalonger och barer kryddade med, för västerlänningar, gränslöst komiska reklamskyltar som gör gällande att man kan få sig en "Tokyo Hair Cut". Eller vad sägs om en "God Is Only One Hair Cut"? Utställningen avrundas med årsfärska filmtrailer från Ghana. "Måste ses för att förstås" fick för mig idag en helt ny innebörd.

Med förväntansbarometern fortsatt nollställd begav vi oss från Kawasaki till Ginza och något jag trodde skulle vara en releasefest för samlingsskivan Sonido Uzumaki. Igår fick jag en inbjudan av Mike och Emi, vars band Mikemi Tablets bidrar med en låt. Det visar sig dock att det på den fjärde våningen i en intressant affär på en bakgata i Ginza gömmer sig något mycket mer än en releasefest.

Det är i själva verket en vernisage för "Aqui Uzumaki", en utställning innehållandes hundratals färgglada kuddar ihopkedjade och uppsatta i tak och på väggar som i sin tur är tapetserade med lika färgglada pappersteckningar. En av grupperna som är med på samlingsskivan gör ett litet liveframträdande endast innehållande keyboard och sång, i ett hörn står en tv/video som visar nintendoinspirerade animationer och Dave från Marxy mixar Annie Lennox med Cubismo Grafico. Ledordet för kvällen är 100% KAWAII(söt) och än en gång får jag tillfälle att omvärdera uttrycket "måste ses för att förstås":s innebörd.

"Street Art In Africa" kan bevittnas på Taro Okamoto Museum Of Art i Kawasaki. Där finns den till och med den 11:e juli.

"Aqui Uzumaki" kan upplevas på HaNNa Gallery i Ginza till och med den 31:a augusti. HaNNa Gallery ligger på fjärde våningen i affären h p g r p. Rekomenderas varmt för den som vill öppna ögonen för något nytt.

Posted by iensu at May 23, 2004 10:45 PM