June 16, 2006
Finns det några snälla barn hemma?
Spöregn, en gigantisk kackerlacka i vardagsrummet och en stor klump av nervositet i halsen.
Den knappt 10 minuter långa promenaden till den lokala sportbaren Whisky-A-Go-Go gjorde dessutom mina beiga manchesterbyxor och trikolorfärgade sneakers dyblöta och illaluktande. Uppladdningen inför Sverige-Paraguay var inte bara lite smått oroväckande. Den var verkligen full av ödesmättat obehag.
Ungefär samtidigt som Zlatan får känningar i sin ljumske äntrar sedan en full japan baren. Han och hans tjej, som redan är på plats, är här för att kolla på Rocky Santa Claus. Dom tjatar oavbrutet om hur stark han är och hur mycket dom tror på honom. Då och då visar dom också upp en högljudd och obefintlig kunskap om offsideregeln. Det är helt ok. Det stör mig inte alls. Jag orkar dock inte tillrättavisa dom om fotbollens regelverk eller att Paraguays stjärnforward inte är döpt efter en fiktiv boxare och jultomten. Den japanska kommentatorn uttalar också Roque Santa Cruz namn helt korrekt så dom skulle kanske kunna snappa upp det därifrån tycker man. Hur som helst, jag bryr mig inte om dom. Jag vill bara koncentrera mig på matchen, njuta av Källströms läckra krossbollar, Lucics precisa brytningar och helst se Henke nicka in ett inlägg från Edman.
Det där sista blev det ju tyvärr inget av. Varför kan inte Sverige använda kanterna som ett riktigt fotbollslag? Och hur kan SvD:s Jan Majlard skriva att den slovakiske domaren Lubos Michel var utmärkt utan att nämna hans linjemäns grova tabbar som kostade två svenska frilägen?
Nu slutade det ändå lyckligt och jag hoppas att Johan Elmander får ersätta den där synthtoffsen fler gånger innan Sverige åker ut i åttondelen.
På vägen hem genom det fortsatt strilande regnet berättar min kompis Yusho att det högljudda paret under mitt toalettbesök i pausen frågat honom om jag var sur på dom för att dom höll på Paraguay. Yusho hade svarat att jag var en svensk huligan med en stor tatuering på ryggen. Stackarna. Kan förstå varför dom sänkte ljudvolymen i andra halvlek.
Sen ringer Yusho upp sin polare Keita som bevisar att alla japaner inte är fotbollsanalfabeter. Han tyckte att Zlatan såg hämmad ut och att Sverige borde använt kanterna mer. Sen vill han prata om Japans katastrofala sista minuter mot Australien.
Efter det korthustrashade japanska spelet var Keita så förbannad att han beslöt sig för att avstå alkohol ända fram till Kroatien-matchen. Allt för att Japan ska vinna. Dumdristigt, vidskepligt och betydelselöst. Visst. Men om Nakamura och Nakata får hål på den sevärda kroatiska försvarsmuren, då finns det nog inget bredare japanskt leende än det på Keitas läppar när han åter höjer bägaren.
June 15, 2006
nhhmbase - omgwtf!!
Fyra män nära 30-strecket. Två elgitarrer, en elbas och ett trumset. Ingen vidare upphetsande bandsammansättning.
Ändå passar beskrivningen ovan in på det just nu mest intressanta på den japanska musikscenen. De enda som är i närheten av nhhmbase är bedårande professionella Piana, visuellt galna tjejduon kiiiiii och två pojkar med niomannaband: Shugo Tokumaru och Kazumasa Hashimoto.
Jag är inte tillräckligt musikaliskt skolad för att ge en gedigen förklaring av vad som gör nhhmbase unika, men det geniala sägs vara blandningen av rockiga jazzackord, sparsam metal och smart post-rock.
Däremot är jag tillräckligt emotionellt bevandrad för att uppfatta den saliga glädje, sällsamma extas och fullständiga förvirring nhhmbase orsakar sin publik. Jag har – helt ärligt – aldrig upplevt något liknande. Vänta bara till en smart bandbokare sätter dessa ungdomliga herrar på en långflygning till Europa. Skandal om det inte inträffar närmsta året.
Om nyfikenheten växer sig för stark kan ni annars göra som Jim O'Rourke och Her Space Holiday – komma hit och kolla själva.
___UPDATE
I andra styckets andra mening glömde jag förstås att nämna mina älsklingar Harvard. De väntar till efter fotbolls-VM med att spela in sitt nya album. Sund inställning.
Apropå VM.
När det mest överraskande i första omgången av ett VM-gruppspel är att Sverige och Frankrike inte lyckas göra mål, ja då är det en oerhört förutsägbar turnering. Det kommer självklart bli Brasilien-Tyskland i final och typ Italien-Argentina i bronsmatchen.
Det borde alltså bli ett fantastiskt slutspel, men jag vet inte, det är något som inte känns helt rätt. Peppen är inte på plats. Något saknas. Kanske hade det varit annorlunda om Sverige slagit Trinidad och England spelat bättre. Kanske hade jag sett fram emot kalkonmatchen Ecuador-Costa Rica om Danmark inte var frånvarande och Japan inte redan schabblat bort sina chanser. Kanske hade jag till och med gått till den lokala sportbaren och kollat på Saudiarabien-Tunisien om Holland och Spanien inte övertygat så.
Om, om, om.
Men, men, men. Det största om:et är ändå att jag envisas med att slumra till på de sena matcherna, de som börjar 01 respektive 04 japansk tid. Märkligt nog lyckas inte mäktiga skådespel som Brasilien-Kroatien och Tjeckien-USA hålla mig uppmärksam och vaken. Under den sistnämnda drabbningen lyckades jag med konststycket att vakna upp ur koman ett par sekunder innan Tjeckien gjorde sina tre mål. Resten av tiden var rullgardinen nerdragen. Snacka om effektivt fotbollstittande. Om det nu var så att fotboll bara handlade om mål.
